ESA:s rymdobservatorium Planck hann genomföra fem kartläggningar av hela stjärnhimlen innan ett av dess två instrument (HFI) nu fått slut på flytande helium och därför inte längre kan hållas nedkyld. Plancks instrument detekterar mikrovågor. Det observerar därför universum vid längre våglängder än vad vi kan se med våra ögon, strålning som jordens atmosfär inte släpper igenom. Vid dessa våglängder hittar forskare nedkylda strålningsrester efter det heta tillstånd universum befann sig i efter Big Bang, och man är speciellt intresserad av att förstå hopklumpningen av strålning och materia i det tidiga universum, vilka senare lett till galaxhopar och det utseende universum har idag.

Bild: ESA - C. Carreau

Bilden från rymdteleskopet Hubble visar fem extremt avlägsna galaxer som bildar en hop. Att galaxer är koncentrerade i grupper eller hopar är helt normalt. Det unika med denna lilla hop är att galaxerna är 13 100 miljoner ljusår bort, dvs deras ljus har varit på väg mot oss nästan lika länge som universum funnits. Man beräknar att vi därför i denna bild tittar tillbaka till en tidpunkt endast 600 miljoner år efter Big Bang och att vi ser den äldsta grupper galaxer som någonsin setts. Då hade galaxer just börjat bildas. Troligen har denna grupp galaxer sedan dess dragit till sig ytterligare materia och bildat en enorm galaxhop med tusentals galaxmedlemmar. Det är alltså en galaxernas barnkammare vi ser på bilden.

Nasas rymdfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter, LRO, har tagit de hittills mest högupplösta bilderna av månen. Astronomer vid Arizona State University har använt bilderna för att konstruera en mycket detaljerad topografisk karta.

Den nya kartan är ett värdefullt redskap för planeringen av utforskningen av månen.

Läs mer om rymdsonden som har bland annat hittat titan på månen och en försvunnen rysk månbil!

Är kometer farliga?  Vi ställde frågan till Per Magnusson astronom på Rymdstyrelsen och fick ett mycket komplett svar:

När vi idag hör talas om faror från rymden så rör det sig kanske om rymdskrot,  som ska trilla ner på någon oförutsägbar plats på jorden. Nu i höst har vi stiftat bekantskap med två sådana fall,  den amerikanska jordobservationssatelliten UARS och den tyska röntgensatelliten ROSAT som föll ner i september och oktober. Vi varnas också för risken att asteroider ska kollidera med jorden, liksom en gång anses ha varit fallet när dinosaurierna dog ut vid Krittidens slut. Men kometer, kan de vara farliga?

Historiskt verkar kometer ofta ha ansetts förebåda olycka. De dök upp helt oväntat på himlavalvet och betedde sig inte alls på ett sätt som kunde förutses eller förstås. Ännu i början av 1900-talet, när man väntade på återkomsten av Halleys komet, spreds skräcken att blåsyra i kometens svans skulle förgifta jordens atmosfär.

År 1993 gjorde astronomer en sensationell upptäckt. Kometjägarna Caroline och Eugene Shoemaker tillsammans med David Levy upptäckte ett pärlband av kometliknande kroppar i Jupiters närhet. Det visade sig vara fragment av en komet som året innan slitits sönder av starka tidvattenkrafter i Jupiters närhet. Fragmenten var nu på kurs att kollidera med Jupiter i juli 1994. Jag åkte själv till La Palma och observerade denna unika händelse med det svenska solteleskopet på toppen av ön. Teleskopet visade successivt en serie tydliga mörka fläckar när kometfragmenten slog ner.  Om solsystemets största planet, med en enormt tjock atmosfär, kunde uppvisa sådana ärr från en komet, vad skulle då inte hända om nedslaget skett på jorden. Men underligt nog kan jag inte minnas att denna spektakulära astronomiska händelse ledde till någon kometskräck eller ens oro bland allmänheten.

Tvärtom har bilden av kometer i vår tid mest varit positiv. De har utmålats som källan till vattnet i våra oceaner, som kan ha kommit till jorden när planeten var ung, genom ett bombardemang av kometer från solsystemets kalla ytterområden.  Vi vet att de enorma kometsvansarna utgörs av oerhört tunn gas och små stoftkorn, som i sällsynta fall blir ett spektakulärt skådespel, men som inte utgör någon fara. När Halleys komet återkom 1986 besöktes den bland annat av den europeiska rymdsonden Giotto,  som från 60 mils avstånd tog de första närbilderna av en kometkärna. Det var fascinerande bilder som sändes tillbaka av en aktiv kometkärna, men någon skräck för dessa isbitar har inte uppstått.

Kan vi då avfärda faran från kometer? Den stora faran ligger nog inte i de småkometer med några kilometers kärna som vi känner väl och som återkommande besöker det inre solsystemet. Istället är frågan vilka kometer som lurar i vårt solsystems utkanter, bortom gränsen för vad som kan upptäckas med dagens teleskop. Nya kometer av detta slag upptäcks normalt inte mer än högst några få år innan de kommer in till jordens närhet, och vi vet inte alls vilka som idag är på väg inåt mot planeterna. Vi kan heller inte utesluta jättekometer på kanske 1000 km storlek, som då och då under solsystemets historia kommer in i det inre planetsystemet och kan ställa till stor förödelse. Det stora flertalet små kometerna rör sig normalt i stabila banor långt bortom planetbanorna, men man tror att främmande stjärnor ibland kommer nära och stör Oorts reservoar av kometer, som då kan skicka skurar av kometer mot planeterna.

Bild: Hyakutakes komet som passerade nära jorden 1996, NASA

Bild: En komet, NASA

Den här veckan är det inget mindre än temavecka Kometer här på Rymdkanalen. Vi ska därför bjuda på mängder av nyttig kunskap om just kometer. Allt från vad en komet består av till vad som händer om den slår ner.

När vi tänker på en komet kan vi nog alla se en lysande klump med en ljus svans efter sig på en nattsvart himmel. Men vad är egentligen en komet och vad består den av?
Jo, en komet är en mindre himlakropp som kretsar kring solen i stora banor. Kroppen eller huvudet kallas kometkärna och från den ses sedan en ljus svans. Kometkärnan består bland annat av stora mängder is, stoft och mindre stenpartiklar och kan liknas vid ett stort smutsigt isberg. Kärnan är väldigt porös eftersom den till stor del även består av tomrum. Det gör att kometer mycket sköra. Inte som man kanske kan tänka sig efter att ha sett alldeles för många filmer, att de är stora brinnande stenblock =)

När en komet passerar nära det inre av solsystemet, går den långsamt sin egen undergång till mötes eftersom varje gång den passerar solen smälter en del av iskärnan. Förångningen visar sig då i form av de enorma kometsvansarna som består av vattenånga och stoft.

Kometer är de äldsta och mest oförändrade himlakropparna som kretsar kring solen och de utgör därför en unik källa till kunskap om solsystemets födelse och utveckling. När jorden var relativt ung bombarderades den av kometer och en stor del av våra hav kan därför en gång varit en del av de kometkärnorna som slog ner då. Kanske är alltså det vatten vi dricker idag en gamal smält kometkärna =)