Satelliter

MetOp-B skjuts upp idag

MetOp-B

Bild: MetOp-B redo att kapslas in i Soyuz raketen. Källa ESA.

Europas senaste vädersatellit MetOp-B är strax på väg att skickas upp till sin omloppsbana högt ovanför jorden. Teamet i  Kazakstan har nu kapslat in satelliten i en Soyus raket vilket är en viktig och lite känslomässigt milstolpe på vägen mot start eftersom det är sista gången som MetOp-B kommer att synas.

Liftoff är inställd på idag den 17 september klockan 18:28  svensk tid.

MetOp-B
Bild: Det sista man ser av MetOp-B innan den helt inkapslas i raketen. Källa ESA.

MetPo-B är en fyra ton tung vädersatellit som ska ligga i omloppsbana runt jorden. Den är den andra i serien av tre identiska Polar-kretsande vädersatelliter som ska ge oss data till väderprognoser och annan klimatövervakning. MetOp-A (som den första satelliten så logiskt heter) skickades upp 2006 och var då den första satelliten som gick i omloppsbana mellan jordens båda poler.

MetOp-B inkapslad och klar
Bild: Paketerad och klar. Den skyddande kåpan kommer att sitta där den sitter tills cirka fem minuter efter uppsändningen då satelliten äntligen släpps fri. Källa: ESA

 

På ESAs launch-blogg hittar du fler snygga bilder och här nere kan du följa livesändningen av MetOp-B.

 

Watch live streaming video from metop at livestream.com

Let the space games begin!

Tävling med mini-satelliter
Bild: Så här ser mini-satelliterna ut. Källa: NASA

Vill du få mini-satelliterna på den internationella rymdstationen ISS att röra sig som du vill? Då ska du delta i ”The Zero Robotics high school tournament”. Tävlingen går ut på att räkna fram algoritmer som ska få mini-satelliterna (ungefär lika stora som en volleyboll) att röra sig enligt ett speciellt mönster.

Och du är inte ensam. I tävlingen deltar gymnasieelever från ESAs alla medlemsländer. Efter att ha kämpat mot varandra i olika deltävlingar kommer de sex finalister som fått högst poäng, att mötas i en slutfinal. Vinnaren får chansen att styra mini-satelliterna, helt efter deras kommando, i januari 2013. Häftigt va?

För att delta behöver du ett lag, en mentor och anmäla dig innan den 27 september.

På söndag klockan 01:00 kan du se satelliterna röra sig och ställa frågor till de som anordnar tävlingen via Twitter.

Lycka till!

Läs mer om tävlingen och anmäl dig här

Lyckad NASA-uppsändning med svenskt inslag

Tredje gången gillt! Igår gick äntligen NASA:s RBSP (Radiation Belt Storm Probes) upp från Cape Canaveral Air Force Station och går nu i omloppsbana runt jorden. Tvillingsatelliterna separerades från raketen med svensktillverkade separationssystem från RUAG Space AB i Linköping. Lars Nordfeldt, informationschef på Ruag Space, berättar att de två satellitseparationerna har nummer 482 och 483 vilket refererar till det totala antalet separtioner som genomförts med Ruags separationssystem. Snart 500 alltså, inte illa!

Missa inte uppsändning imorgon kl 10.07!

NASA har en sajt om RBSP

Bild: NASA header till sajten för RBSP. NASA.

När detta blogginlägg skrivs är det ganska exakt ett dygn kvar innan det är dags för uppsändning… uppsändning av de så kallade RBSP. RBSP står för Radiation Belt Storm Probes. Vill du veta mer om de i lite mer actionfilmskänsla så ska du titta på klippet nedan. Alltid lika kul tycker jag! NASA - de kan det där med drama :)

Annars kommer här en kort, något torrare(!) presentation på svenska. RBSP består av två likadana satelliter, tvllingsatelliter. De ska hjälpa oss förstå solens påverkan på jorden och området runt jorden genom att studera jordens strålningsbälten på olika ställen och vid olika tidpunkter. Strålningsbälten kallas också van Allen-bälten och upptäckes redan 1958 av en man som hette just James Van Allen. En liten kul berättelse är att Van Allen själv helst sa strålningsbälte, och brukade säga att van Allen-bältet var vad som höll upp hans byxor, skärpt kille alltså!

Strålningsbälten

Bild: Strålningsbälten. Wikipedia.

Imorgon klockan 10.07 är det i alla fall dags för den första möjliga tiden för de två satelliterna att sändas upp med en Atlas 5 från Kennedy Space Center. Jag håller tummarna för att det blir av, en uppsändning på en fredag är alltid kul! Och så hoppas jag på bra material på NASA-tv!

Dawn har fått Odin-sjukan

dawn

Bild: DAWN, NASA/JPL-Caltech.

NASAs satellit Dawn som har i uppgift att studera asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres har fått lite problem med sitt så kallade peksystem. Det skrev Astronomy Now här om dagen. Att satelliter får problem med peksystemet är inte helt ovanligt. Det hände tillexempel vår svenska satellit Odin. Någon som vet mer om det är Stefan Lundin på OHB, han är nämligen projektledare för Odin in-orbit.

Satelliter är utrustade med peksystem, vad är det och vad används det till?
Ett peksystem är viktigt, ibland helt avgörande. Om man som Odin eller Hubble ska studera något långt borta, måste man givetvis peka åt rätt håll. I andra sammanhang, som Viking, Freja och Astrid-satelliterna räcker det med att ha en ungefärlig riktning samtidigt som man mäter där man är.

För att få rätt riktning i rymden behöver man få kunskap om vart man pekar, samt ha något styrdon som kan förändra. Som sensor kan man nyttja solsensorer, gyron, magnetometrar och ska det bli riktigt noggrant behöver man dessutom ha stjärnkameror. Det har Odin, två stycken.

Utifrån fix-stjärnornas uppmätta position kan Odin räkna ut hur hans teleskop är orienterat och därefter eventuellt korrigera så att det pekar helt rätt. Finns det för tillfället inga stjärnor i synfältet använder Odin sina gyron tills dess att stjärnorna återkommer. Styrdonen är ofta reaktionshjul där man mha ström kan accelerera eller bromsa ett eller flera hjul. Då hjulet ändrar hastighet kommer kroppen som håller det att röra sig med omvänd rotation det vill säga, en rörelse skapas. Man har normalt ett hjul i varje orientering (x, y, z) det behövs alltså tre hjul för att kunna korrigera åt alla håll. Ett fjärde, från början avstängt, hjul ställs normalt diagonalt för att på så sätt kunna ersätta vilket som helst av de andra hjulen. Som styrdon kan man också använda små jetmotorer eller magnetspolar. Odin har inga jetmotorer, men väl fyra reaktionshjul och tre magnetspolar.

Odin hade problem med att ställa in sitt peksystem till en början, vad berode det på?
Odin hade initialt problem med sitt styrsystem, eller rättare sagt Odin fick initialt större och större problem med sitt peksystem. Det hela visade sig bero på att datorn ombord fick grövre och grövre tidsinformation eftersom ett stort heltal felaktigt behandlades som ett flyttal. Detta tal ökar ett steg 16 gånger per sekund. Då det växte tappade man i flyttalsrepresentationen successivt noggrannhet, och ett tal som stegas med 16 Hz växer till ett ganska stort tal på ett par månader. I och med detta gick Odin under de första månaderna sämre och sämre. Saker som hade fungerat slutade plötsligt att göra det. Vi, Odins ingenjörer, slet vårt hår. Felets orsak hittades mer eller mindre under en "brainstorm" på ett projektmöte. Vi fick en idé, vi testade den och kunde därefter ganska snabbt lokalisera felet i mjukvaran. Programvaran ombord korrigerades under hösten 2001 och det gick sedan mycket, mycket bättre.

Odin
Bild: Odin. SNSB.

Finns det likheter mellan de problem Odin hade och de Dawn har nu?
Dawn tycks ha fått problem med sina reaktionshjul. Vi känner igen detta eftersom ett av Odins hjul också är trasigt. Det höll i drygt 6 år men slutade att fungera just då det bytte riktning. Eftersom Odin byggdes för att klara två år tycker vi det är ett klart bra resultat i alla fall, speciellt som de andra tre hjulen fortfarande fungerar efter 11.5 år i rymden. Då Odins hjul gick sönder gick larmet till många av oss, men eftersom vi hade en hel del data att studera kunde vi ganska enkelt detektera vad som hänt. Vi slog av det trasiga, slog på det igen, insåg att det inte hjälpte, slog av det igen och slog på det fjärde. Det hela gick på en passage om jag minns rätt.

Vad är statusen på Odin idag?
Odin fungerar överlag synnerligen bra. Från början var det en kombinerad astronomi och atmosfärsmission med sedan maj 2007 är det enbart atmosfärsforskning som gäller. Odin scannar av lufthavet mellan 6 och 110 km höjd och ger information om vilken koncentration av molekyler som finns där. Satelliten har precis överlevt sin 12:e eklipssäsong utan större problem och vi ser nu fram emot en lugnare period utan batteridrift. Eklipser inträffar för Odin på sommarhalvåret då jorden 20 min per varv skymmer solen och satelliten måste överleva mha batterier. Att de fortfarande fungerar är nästan en gåta!

När vi ändå har dig på tråden, hur mår Prisma idag?
Prisma mår också bra, såväl Mango som Tango. Olika organisationer har utfört sina formationsflygningsprojekt och fler experiment är på gång. Nyss var DLR (Tysklands rymdstyrelse) här och snart är det CNES (Frankrikes rymdstyrelses) tur igen. Kontrollstationen har flyttats till ett mindre rum men funktionaliteten finns kvar. Ett flygande laboratorium.

Mycket på gång, mer än bara Curiosity ;)

Uppsändning från Baikonur

Bild: Uppsändningen av rysk raket. Spaceflightnow.

Den senaste tiden har det vara mycket på gång när det kommer till rymden och inte helt otippat så har Curiosity med sin marslandning fått mest uppmärksamhet. Bilderna som nu kommer därifrån är ju helt fantastiska och jag (säkert fler med mig) tycker det ska bli grymt spännande att se vad som hittas däruppe.

Men nu över till två rymdprojekt som inte fått så mycket uppmärksamhet, som också hänt i augusti och som tyvärr inte gått lika bra för :S

I måndags förra veckan så var det uppsändning av en rysk proton raket. Den lyfte från Baikonur i Kazakstan och allt gick som planerat fram tills motorn som skulle placera kommunikationssatelliterna Telkom 3 och Express MD2  i rätt bana kring jorden la ner. Motorn som heter Breeze M skulle vid fem tillfällen "putta" raketen och satelliterna rätt men på den tredje la den av efter 7 sekunder istället för de 18 minuter och 5 sekunder som egentligen behövdes. Så icke sa nicke, det blev inget med det. Och nu är alltså de fast i fel bana. Inte kul! Vill du läsa mer om kommunikationssatelliterna, då kan du spana in Spaceflightnow.com.

Explosion av Morpheus
Bild: Explosionen av Morpheus. Spaceflightnow.

Nästa rymdprojekt som också verkade väldigt spännande men som också råkade ut för ett missöde är det test som genomfördes med en så kallad Morpheus raket. Morpheus raketen är ritad och byggd för att testa avancerad teknik och metoder som skulle kunna användas i framtiden för lastuppdrag till månen. Men dennes resa från Kennedy Sapce Center i torsdags förra veckan blev inte lång, se klippet från youtube här nedanför. Redan efter de 17 första sekunderna så är den nere i backen igen. Tänk alla som jobbat med detta, usch! Rymdprojekt är ofta ganska långa projekt, sett i tid och att se sitt brinna upp måste kännas i hjärtat. Vi får önska de bättre lycka nästa gång!
 

Gästbloggare: Svenskregistrerade SES 5 mot rymden idag

satelliten SES-5

Bild: SES-5 satelliten Foto: courtest för Space Systems / Loral.

Om allt går som det ska så lyfter en bärraket av typ Proton ifrån Baikonur i Kazakstan under dagen och ombord finns telekomsatelliten SES 5, eller Astra 4B alt. Sirius 5 som den också benämns. Vad som är lite spännande med denna satellit är att den skall placeras 5 grader öst i den geostationära banan på ca 36000 km höjd över jorden. Detta är lilla Sveriges plats och satelliten har därför givits godkännande av den svenska regeringen efter att Rymdstyrelsen berett ärendet.
 
SES 5 har transpondrar på både C- och Ku-bandet ombord och kommer att kunna erbjuda kapacitet för både bredband och TV via satellit. En liten spännande detalj när det gäller satellitens nyttolast är att det även finns en EGNOS-transponder ombord. Denna kommer att, som ni säkert vet, användas för att ge bankorrektioner för GPS-satelliterna så att vi kan navigera på ett bra sätt här i Europa. Detta kan man alltså se som en uppgradering av EGNOS-infrastrukturen som måste göras med jämna mellanrum. På bilden ser ni SES 5 med utfällda reflektorantenner i testkammaren och jag vill bara nämna att det inte är någon liten satellit vi pratar om här, den väger hela 6 ton!
 
/Robert

Första kartan över förändringar i havsisens tjocklek

Cryosat mäter havsisen

Bild: Cryosat mäter havsisens tjocklek, ESA.

CryoSat är en ESA-satellit som övervakar variationerna i polarisens tjocklek när den går i låg omloppsbana runt jorden. CryoSat mäter höjden på polarisarna, både de som flyter på haven och de stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis. Det gör att den med mycket stor noggrannhet kan se effekterna av temperaturförändringar i polartrakterna.

Efter nästan ett och ett halvt år har CryoSat nu gett sin första karta som visar säsongsvariationen över arktiska havsisens tjocklek. Resultat från ESA:s isuppdrag presenterades igår i London. Detta är den första kartan i sitt slag som genererats med hjälp av data från en radarhöjdmätare med en sådan här hög upplösning jämfört med tidigare satellitmätningar.

Varje år upplever Norra ishavet den säsongsbetonade bildningen av is och därefter smältning av stora mängder flytande is. Under det senaste årtiondet har satelliter sett en ökad förlust av den totala havsien. På grund av den höga förändringstakten i Norra ishavet, har CryoSat en särskild betydelse för klimatförändringen forskning.

Med hjälp av satelliter som CryoSat kommer vi alltså att ha bättre möjligheter att följa vad som händer med denna världens frysbox.

Envisat - världens största miljösatellit har lagt på luren

Den 8 april tappade ESA:s station för markkontroll i Salmijärvi (Kiruna) kontakten med miljösatelliten Envisat. Nu arbetar ett team med specialister för att på olika sätt försöka återfå kontakten med Envisat. Vi frågade Göran Boberg på Rymdstyrelsen vilka konsekvenser det får för svenska användare om ESA inte lyckas kontakt med satelliten igen.

Vad har Envisat betytt?
– Envisat har levt väsentligt längre än planerat, i Sverige är satelliten till stor nytta både för forskare och olika användargrupper. Forskare vid t.ex. naturgeografiska institutionen på Stockholms universitet använder data från Envisat för att kartera snö- och isförhållanden. Data från radarinstrumenten på satelliten används av olika grupper t.ex. Sjöfartsverkets isbrytartjänst. Även projekt som övervakning av vattenkvalitet i svenska sjöar använder data från Envisat och andra satelliter. Att alltfler olika grupper har lärt sig att dra nytta av data från satelliten betyder också att satelliten har fungerat som en brobyggare mellan grundforskning och olika användare.
En första efterföljare till Envisat är planerad att sändas upp under nästa år, Sentinel-1

Rymdkanalen har nyligen haft en temavecka kring Envisat i samband med att satelliten firade sitt 10-års jubileum. Här nedan hittar du länkarna till temaveckans inlägg:

Envisat ger värdefull information om vår jord
Envisat hjälper oss att kunna bada tryggt
Att hitta bästa och säkraste vägen genom isfälten
Satellitövervakning av vattenkvalitet
Videointervju med Göran Boberg

Några fakta om Envisat:

- världens största miljöövervakningssatellit ( 10 m lång, 5 m bred, 26 m solpanel)

- drygt 50 000 varv runt jorden sedan starten 2002, ca 780 km höjd över jorden stationen

- huvudstationen för markkontroll och datanedtagning ligger i Sverige (Salmijärvi/Kiruna)

- 4000 projekt med medverkande från 70 olika länder har använt Envisat

Bild: Envisat ESA

Temavecka Envisat: En sista bild från ovan

Sandstorm fotad av Envisat, ESA

Källa: ESA, tagen av Envisat.

Envisat har på den här bilden fångar sand och damm som blåser nordost från den arabiska halvön över Persiska viken in mot Iran (synlig överst i bild). Bilden togs den 1 juli 2008 av Envisat:s instrument MERIS (Medium Resolution Imaging Spectrometer).

Med den här fina bilden vill vi tacka för den här temaveckan och önska alla läsare en riktigt trevlig och solig helg!