rymdteknik

Bild: Esrange som blir ett av "klassrumen" i den nya utbildningen, LTU

Det finns många utbildningar och kurser som har anknytnig till rymden. Tidigare idag berättade vi om Civilingenjörsprogrammet. En annan, och helt ny utbildning lär dig att designa rymdfarkoster. Inte illa!

Vi frågade Johnny Ejemalm, utbildningsledare på Luleå tekniska universitet, ett par snabba frågor om mastersprogrammet Rymdfarkostdesign (Spacecraft Design) som är en tvåårig utbildning.

1. Varför ska jag studera masterutbildning rymdfarkostdesign 120 HP hos er?
Du som har en lämplig teknisk eller naturvetenskaplig grundexamen från universitet kan söka till en alldeles ny utbildning inom ett av de mest spännande och prestigefyllda områden som finns: design av en rymdfarkost. Du lär dig att i datormiljö integrera ett komplext tekniskt system som skall verka i en extrem miljö: rymden. Du bygger också rymdinstrument som i princip skall kunna placeras på den rymdplattform du och dina kamrater modellerat.

2. Vad kan jag få för jobb efter utbildningen?
Man kan förvänta sig att du som genomgått utbildningen kan arbeta inom någon stor rymdorganisation som ESA, Astrium/EADS, RUAG Space eller liknande. Eller kanske inom det svenska SSC (f d Rymdbolaget). Men kunskap om integrering av komplicerade tekniska system är värdefull inom andra branscher än rymden. Personer som arbetar inom många branscher är oftast specialister på delområden och det är endast några få seniora personer som skaffat sig en överblick över systemen. Denna utbildning ger dig just denna systemartade överblick direkt från början.

3. Vad är det bästa/roligaste med utbildningen?
Utbildningen bedrivs i en stimulerande miljö på rymdcampus i Kiruna där du kommer i kontakt med flera rymdorganisationer såsom raket- och ballongbasen Esrange, Institutet för rymdfysik och den internationella radarorganisationen EISCAT. Det är en utpräglad internationell miljö med vida kontakter ut i rymdvärlden.

I den avlutande delen av utbildningen bedrivs arbetet i projektform där du har möjlighet att med hjälp av ovan nämnda organisationer utföra realistiska tester av rymdinstrument såsom tester med hjälp av stratosfäriska ballonger och test i vakuumkammare.  

Håll med om att man blir rätt bra sugen att läsa lite rymdfarkostdesign =) Sista ansökningsdag är 16 jan 2012.

Utöver den här superhäftiga utbildningen kan man också läsa ett mastersprogram i fysik men inriktning astronomi och rymdfysik som hålls på Uppsala Universitet.

Eller varför inte Flyg- och rymdteknik vid Kungliga tekniska högskolan (KTH). Den grundades så tidigt som 1919 och utbildar fortfarande duktiga studenter för att möta efterfrågan på den globala flygmarknaden.

I rymdbranschen använder man sedan länge kolfiberkompositer för att bygga starka och lätta konstruktioner i bland annat adaptrar till bärraketer, satellitstrukturer och reflektorantenner.

Fiberkompositer används också inom till exempel transportindustrin, där man efterfrågar lägre vikt och därmed minskad bränsleförbrukning och mindre miljöpåverkan.

Bra grejer!

Och i Linköping finns några av Sveriges främsta företag inom området. Därför bildar man nu tillsammans med kommun och forskningsorganisationer Compraser - som ska bli ett produktionstekniskt centrum i Linköping.

Målet är att dra nytta av varandras kunskaper och "bygga en nationell samlingsplats runt dessa viktiga frågor", som Torgny Stenholm, ordförande i Compraser och VD för ACAB (ett av företagen) säger.

Företagen som nu bestämt sig för att starta Compraser är Saab AB, Applied Composites AB (ACAB) som är ett dotterbolag till Volvo Aero i Trollhättan, RUAG Space AB och Exova AB. De kommer att samarbeta med Swerea SICOMP, KTH och Linköpings universitet samt stöttas av Linköpings kommun genom dess näringslivsbolag NuLink.

Vill du veta mer? Läs pressmeddelandet om Compraser här.

Bild: Adapter för en bärraket och ett centralrör för en kommunikationssatellit tillverkade i Linköping. RUAG Space

Idag avslutade ESA:s rundabordskonferens om miniatyriseringsteknik, och återigen fanns svensk teknikutveckling representerad.

Jag hade förmånen att fördela ordet för ämnet integration, d.v.s. konsten att på uppfinningsrika sätt bygga samman olika mikroskopiska detaljer till en fungerande helhet. Europeiska utvecklare presenterade ny kamerateknik, instrument för att hitta spår av liv på Mars, satelliter som väger under 10 kg styck, solriktningsgivare, och värmeflödesreläer – allt i miniformat.

Sedan följde mikrorakettekniken, med olika lösningar, t.ex. ljusbågeplasmajet, elektrospray och nya system för laddade vätskedroppar i raketplymen.

Sverige representerades av min bisittare Fredrik Bruhn och utvecklingsingenjören Peter Nilsson (båda ÅAC MicroTec) i integrationsavdelningen. Peter presenterade ett chip för att automatiskt styra värmeflöden till och från delar i en satellit eller Marsrover. På så vis kan farkosten spara energi och hålla sig inom en rimlig temperatur.

I mikroraketavdelningen fanns NanoSpace med på ett hörn, genom samarbetet om en motor som utnyttjar elektriskt laddade droppar av flytande salt (presentationen sköttes av holländska samarbetsparten TNO). I framtiden kan sådana reamotorer ge bränslesnål och lättviktig framdrivning åt små satelliter, t.ex. för att korrigera banan kring jorden, vända sig rätt i rymden eller ta sats mot andra planeter.

/Johan Köhler

Bild: Peter Nilsson, ÅAC MicroTec. Foto J. Köhler

Johan Köhler från ESA jobbar med minisatelliter, rymdrobotar och marsrovrar på ESTEC i Nederländerna. Läs mer om honom här.

Under teknikharmoniseringsmötets andra dag så handlade det om bränsleceller och batterier. Batterier är långt mer vanligt förekommande än bränsleceller ombord på satelliter och rymdsonder och på detta område är Europa ledande.

Att kunna spara energi ombord på en satellit är direkt avgörande för dess funktionalitet. Under uppsändning med raketen bör man ha laddat sina batterier så att det finns kraft ombord när man väl i rymden t.ex. skall veckla ut sina solpaneler och starta upp omborddatorn. När man väl kommit upp i sin bana i rymden och riktat in solpanelerna och startat upp alla system ombord så kommer man fortfarande att behöva batterikapacitet. Detta för att man med sin satellit ofta kan hamna i skugga (eklips) från solen.

Om ni tänker er en satellit i LEO (Low Earth Orbit) så inser ni säkert snabbt att man under vissa perioder kommer att befinna sig på nattsidan av Jorden. Jorden kommer då att skugga satelliten från solljuset varför man inte kan få någon energi från solpanelerna. Detta problem löser man med just batterier! När satelliten befinner sig i solljus laddas batterierna upp och solpanelerna försörjer även systemen ombord. Under eklipsfasen får batterierna stå för energiförsörjningen så att man inte behöver stänga av satelliten under dessa perioder.

Man kan dock placera sin satellit i en ständigt solbelyst bana, en s.k. solsynkron bana (SSO), och på så sätt undvika eklipsfasen. De svenska Prismasatelliterna befinner sig i just en sådan solsynkron bana men har givetvis batterier ombord ändå.

En annan sak som man måste tänka på när det gäller batterier ombord på satelliter är att de måste hållas vid en relativt stabil temperatur. Det gäller alltså att designa sitt rymdsystem så att batterierna varken blir för varma eller för kalla.

På bilden ovan ser ni ett typiskt batteripack som används i rymden - det ser ju i princip ut som helt vanliga batterier som man kopplat samman och det är nog inte så långt ifrån sanningen.

Bild: Typiskt batteripack som används i rymden. Saft Batteries

Läs Roberts  tidigare gästbloggar från teknikharmoniserings-mötet i Holland här:
Krockkuddar i rymden
Robert är i Holland och lär sig mer om kompositmaterial

Robert Lundin jobbar på Rymdstyrelsen med industri- och fjärranalys och har banmekanik som specialintresse. Läs mer om honom här

Denna vecka är jag på teknikharmoniserings-möte i Holland och den första sessionen handlade om kompositmaterial.

Kompositmaterial används idag inom en rad olika områden i rymdsektorn. Det används så väl till att framställa ett väldigt hållfast material för rymdstrukturer som till att framställa ett elektriskt reflekterande material för antenner. Vad som förenar dessa lösningar är att man kan spara vikt jämfört med konventionella material vilket är eftersträvansvärt inom rymdsektorn. Vad som ofta är problemet med detta material är att helt enkelt få tag på det samt att ett förprocessat material ofta har en viss livslängd. Också i och med att det oftast handlar om små volymer för rymdmarknaden orsakar detta svårigheter för de företag som jobbar med dessa material för rymdtillämpningar.

I Sverige är RUAG Space AB verksamma inom detta område och man ägnar sig åt kompositmateriallösningar för exempelvis antenner och satellitstrukturer. På bilden syns ett så kallat centralrör som utgör ryggraden hos en telekomsatellit. Denna struktur tillverkas av RUAG i Linköping och levereras till en rad olika satellitbyggare runt om i världen.

/Robert

Robert Lundin jobbar på Rymdstyrelsen med industri- och fjärranalys och har banmekanik som specialintresse. Läs mer om honom här.

Bild: Centralrör som utgör ryggraden hos en telekomsatellit. RUAG AB