månen

Nasas rymdfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter, LRO, har tagit de hittills mest högupplösta bilderna av månen. Astronomer vid Arizona State University har använt bilderna för att konstruera en mycket detaljerad topografisk karta.

Den nya kartan är ett värdefullt redskap för planeringen av utforskningen av månen.

Läs mer om rymdsonden som har bland annat hittat titan på månen och en försvunnen rysk månbil!

Bild: GRAIL lyfter, NASA

I lördags var det äntligen dags för GRAIL att komma iväg.  NASA:s Lunar Gravity Recovery and Interior Laboratory (GRAIL) lyfte från Cape Canaveral Air Force Station i Florida kl 09:08 EDT. Den ger sig nu ut för att studera månen i oöverträffad detaljrikedom.

GRAIL består av två soldrivna rymdfarkoster, GRAIL-A och GRAIL-B. GRAIL-A är planerad att nå månen på nyårsafton 2011, medan GRAIL-B kommer dit på nyårsdagen 2012. De två rymdfarkosterna kommer sedan att flyga i banor runt månen för att mäta dess gravitationsfält.

Vi ser alltså fram emot ny spännande data om månen. Om du, precis som vi, inte kan få nog med rymdinformation kan du läsa mer om GRAIL här.

Efter lördagens besök på Tekniska museet där astronauten Charlie Duke fanns på plats har vi fått äran att presentera ett gästbloggsinlägg av Börje Lundberg. Han är frilansskribent och har tidigare arbetet på bland annat Expressen.

Charlie Duke var pilot i USA:s flygvapen när John Kennnedy 1961 utlovade en bemannad amerikansk landning på månen senast 1969.

-       Jag trodde att presidenten blivit galen. Vid den tiden hade vi bara 15 minuters erfarenhet av bemannad rymdflygning.

1966 antogs Charlie till astronaututbildning. 1972 steg han ut på månytan. Han är en av tolv män som gått där.

Minnena från Apollo 16 kommer tillbaka när Charlie Duke, snart 76 år, besöker den pågående mycket sevärda rymdutställningen i Tekniska museet, Stockholm. Rymdkanalen får en lång pratstund med honom.

-       Det är snart 40 år sedan jag for till månen men det känns som i går när jag vandrar runt här.

Charlie visar sig vara en öppenhjärtig astronaut med humor och självinsikt. Han är grånad och bär glasögon men verkar väldigt väl bibehållen.

-       Jag skulle gärna åka till månen igen vilken dag som helst. Jag tar hand om mig själv och min kropp och försöker vara ett bra exempel för mina två barn och nio barnbarn.

De sina har han alltid månat om. Charlie är kanske mest känd för att han lämnade ett familjefoto kvar i dammet på månen. Han skulle gärna åka tillbaka och se om det bleknat i solskenet. Charlie är besviken över att USA:s bemannade rymdprogram ligger i malpåse.

-       Vi är i limbo.

Han vill gärna se en bas på månen och därefter Mars. Nu är han rädd för att USA blir frånåkt av Kina, Ryssland och kanske även Japan och Indien.

En skämtare var Charie Duke redan när han ingick i besättningen på Apollo 16. Han lät sin tvillingbror knalla in i mission control i Houston när han själv var på väg till månen. Det blev förstås en viss uppståndelse.

Den 110 meter höga Saturnus-raketen med Charlie ombord lyfte med ett öronbedövande dån från Cape Kennedy den 16 april 1972.  

-       Men vi tre som satt i toppen på raketen hörde just ingenting. Vi såg ingenting heller för den delen. Fönstren var täckta under de tre första minuterna. Men vibrationerna var värre än jag väntat mig. Jag var inte rädd men spänd och fokuserad.

Befälhavare var John Young, en veteran som gjort tre rymdfärder och redan varit till månen, även om han inte landat den gången. Ken Mattingly – rookie liksom Charlie - skulle ha varit med på Apollo 13, men fick mässlingen. Nu var han pilot på moderfarkosten Casper och skulle inte få vandra på månen. Charlie hade utsetts till pilot på månlandaren Orion. Träningen hade pågått i två år.

-       Det hette att jag var pilot men egentligen var jag copilot. John hade ansvaret, jag stod till höger och assisterade honom med löpande uppgifter från datorn och instrumenten. Han hade koll utåt, jag skötte allt inne. Det påminde om att flyga helikopter.

Under den inledande landningsfasen kunde varken John eller Charlie se månytan. Först på 3 000 meters höjd rätades landaren upp och de kunde direkt avgöra att de var på rätt väg.

-       Vi kände igen kratrarna och landade inom hundra meter från den tänkta landningsplatsen. Allting var så välbekant att jag kände mig som hemma direkt. Men innan vi fick gå ut var det sovdags. Vi spände upp våra hängkojer. John somnade direkt men jag var så exalterad att jag var tvungen att ta en sömntablett.

Att ta på rymddräkterna i det trånga utrymmet tog sin rundliga tid, men sen var det äntligen dags att kliva ner på månytan.

-       Fötterna sjönk ner ett par centimeter i måndammet men det var inte som att gå barfota på badstranden. Man kände inget genom de kraftiga moonbootsen.

Första månpromenaden varade sju timmar och elva minuter. Men John och Charlie behövde inte gå hela tiden. De monterade ihop den elektriskt framdrivna månbilen som fraktats hopvikt utanpå månlandaren. Den dyraste bil Charlie någonsin suttit i. Prislapp: drygt 50 miljoner kronor.

På med säkerhetsbältena och iväg! John satt till vänster och körde. Charlie var navigatör. Han  pysslade också med kommunikationen till jorden bland annat. Farten nådde hisnande 17 km/tim.

-       Det låter inte mycket men bilresorna på månen blev väldigt skakiga. Måndammet var halt också. En gång sladdade vi runt 180 grader. Dessbättre var vi aldrig nära att välta. Totalt avverkade vi 25 kilometer med bilen under sammanlagt drygt 20 timmar på månytan. Som längst var vi fem sex kilometer från landaren. Vi måste alltid vara säkra på att kunna gå tillbaka om det skulle uppstå något fel på bilen.

De klumpiga och stela rymddräkterna gjorde att de fick hitta en speciell gångstil. Charlie skrattar och kallar det ”Frankenstein walk”. Flera gånger föll de omkull och det låter riskabelt. Ett hål på dräkten hade varit förödande. Men dräkterna var stenhårda.

-       Det farliga var att ramla baklänges. Ryggsäcken med alla livsuppehållande funktioner tålde inga stötar. Jag var med om en otäck incident när jag föll bakåt, men jag lyckades vrida mig så att jag hamnade på sidan.

Charlie och Duke samlade ihop 94 kilo månstenar och tog hundratals bilder. Det han ångrar i efterhand att de inte plåtade varandra mera. Mest blev det bilder på stenar och hur spännande är de för allmänheten!

-       Det var svårt att bedöma avstånd på månen. Jag blev nyfiken på en sten som inte alls verkade långt borta. När jag kom fram visade den sig vara lika stor som det här rummet. Jag knackade i alla fall bort en bit och tog med mig.

Sista månpromenade varade fem timmar och 40 minuter. John och Charlie försökte övertala markkontrollen i Houston att få två timmar till, men det blev tvärnobben. Klart för avfärd. Att skjutas upp från månen var helt annorlunda än från jorden.

-       Det var som en spark i baken när raketmotorn tände. Från jorden var accelerationen långsam i början. Här var det pang direkt.

Välbehållen hemma igen började Charlie fundera över framtiden. Hur fortsätter man livet efter en månresa? Han stannade kvar i Nasa några år, men stämningen var inte som förr. Apolloprogrammet var slut och rymdfärjan låg långt framåt i tiden.

-       Dynamiken var borta. Det blev mest en massa möten.

Charlie Duke lockades över till näringslivet. ”From moon to money”, som han uttrycker det. Men när kompisen John Young lyfte med första rymdfärjan 1981 var Charlie avundsjuk. Han skulle gärna ha känt på den kärran också.

BÖRJE LUNDBERG

Bild: Charlie Duke bervid månbilen på Tekniska museet, Clas Svahn

Idag avgjordes vår tävling här på Rymdkanalen där priset var en träff med astronauten Charlie Duke, mannen som åkt månbil på månen.

Vi är glada att meddela att vinnaren blev Enja Askwall!
Hon, tillsammans med en vän, får alltså träffa Duke och ställa en fråga samt se NASAs utställning på Tekniska museet i Stockholm.

Den vinnande frågan löd: What on earth can't you do while on the moon?

Vi ser fram emot Dukes svar och önskar Enja ett stort grattis!!

För alla oss som inte är vinnare, eller av annan anledning inte har möjlighet att vara på plats på Tekniska museet i morgon, sänds frågestunden live via Bambuser. Det hela drar igång klockan 13.00.

Bild: General Duke framför månlandaren 1972, NASA

I morgon bitti klockan 8.40 blir det total månförmörkelse, vilket i bästa fall resulterar i en blodröd måne under några minuter. Hur mycket av månförmörkelsen man kan se beror på vart man befinner sig. I Stockholm kan man se 15 minuter av den totala månförmörkelsen medan man i Sundsvall kan se nästan hela under en dryg timme.

Under förmörkelsen glider månen in i jordens kärnskugga och ljuset bryts i jordens atmosfär och ett rött ljus bildas. Det blir första gången på två år som vi i Sverige har möjligheten att bevittna detta vackra rymdskådespel, om vädret tillåter vill säga. Det krävs att det är molnfritt, något som SMHI spår för större delen av landet.

Blid: Måne under total månförmörkelse, NASA.